Film
Filmer
Drömmarnas Akademi
Drömmarnas Akademi är en föreställning med musik, film och recitation. Föreställningen ingår i Suecia Antiqua et Hodierna, Antiken i Sverige – Sverige i antiken, ett stort projekt som blandar forskning och konst.
Kungen av Herrvik
Kungen av Herrvik är en porträttdokumentär om båtbyggaren Axner Bodin från Herrvik på östra Gotland.
Den blå klänningen
En dansfilm inspirerad av den franska skulptrisen Camille Claudels konstnärskap och livsöde.
Män som dansar
En dokumentärfilm om några män på Gotland som börjat dansa.
En trädgårdsmästare, en bonde, en akademiker… En är ung, de andra lite äldre… Männen började först träna modern dans för att ett år senare också medverka i en dansföreställning i Visby Domkyrka.
Hur kom det sig att dom började med den här sortens dans?Hur kom det sig att de fortsatte? Vilka är de?
En film om män, mod och modern dans!
Kroppen talar alla språk
Hur blir ett dansarliv, hur får man ihop det med en vardag med man, barn och flytt till en plats där det inte finns så mycket dans.
Går det att skapa en ny plattform? Går det överhuvudtaget att fortsätta dansa?
Detta är funderingar som dansaren, koreografen och pedagogen Helena Högberg har när hon flyttar till Gotland mitt i sin dansarkarriär.
Nacka finmekaniska verkstad - och historien om två bröder
En film om två bröder och deras arbete och liv…en film om yrkeskunskap och stolthet
Flera av filmerna finns på DVD
Filmer under produktion
Skärkvinnor
En dokumentärfilm om två kvinnor som bor på var sin ö, långt ut i Stockholms skärgård.
Dom flyttade ut på 1940- resp 1950-talet med sina män, fick barn och lärde sig skärgårdslivet. Det var ett enkelt leverne i början utan el och vatten. Man försörjde sig bla genom jakt och fiske. Ett hårt liv, kan tyckas.
Kerstin Horngren och Emy Sundberg, lika med ändå så olika. Två starka kvinnor med ett fascinerande liv.
Vad är det som gör att vi väljer olika sätt att leva ?
Vad är det som gör att det som för dessa kvinnor betyder frihet, kan vara ensamhet och omöjlighet för en annan människa ?
Hur var det att bo längst ut i skärgården då ?
Hur är det att bo där idag ?
Det har gjorts flera tidningsreportage om dessa fantastiska kvinnor. Senast i tidningen Skärgården nr 4/2013, om när dom får besök av hemtjänsten.
Akta´re för kitt
[arbetsnamn]
Att kliva in på Ålstens Glasmästeri är som att kliva in i en annan värld, till ett lugn, till något genuint där mötet med kunden – människan är det viktigaste.
Här känns det som om tiden stått stilla och man undrar om det ser likadant ut i verkstan nu som 1925, då glasmästeriet startade.
Här finns Lars Olsson och hans mor Gudrun, snart 85 år, som tillsammans driver glasmästeriet. Lars har tagit över firman som hans farfar startade och som sedan gått i arv inom familjen.
Lars lägger en kittsträng i ett fönster lika enkelt som någon annan drar ett pennstreck och ramar tavlor med stor noggrannhet.
Gudrun tar emot kunder, diskuterar ramval och så förstås, lagar hon lunchen på de finaste av råvaror, som de två äter tillsammans varje dag.
En film om Ålstens Glasmästeri och hantverksskicklighet, en film om människor och möten.
Jag bär mitt kött
[arbetsnamn, ur en dikt av Claes Andersson]
I så fall vill jag visa allt, sa Claes när jag berättade att jag ville göra denna film.
Vad menade han?
Kanske att han inte bara ville visa och berätta om det fina, inte bara visa mig en vacker och välpollerad yta. Han ville även delge det som kanske är svårt och mörkt, vara ärlig och uppriktig.
Och så började vi…
Detta är nu länge sedan, det var hösten 2011 och jag hade mött Claes i samband med filmningen av dokumentären Män som Dansar. Claes komponerade och framförde musiken till delar av den dansföreställning som dessa män medverkade i. Han stod då även på scenen för första gången, som en del av det dansande manskollektivet.
Våra möten väckte min nyfikenhet.
Jag kände instinktivt att Claes är en överraskningarnas man.
Han har redan överraskat mig.
Jag bär mitt kött är en dokumentärfilm om Claes Holmgren – domkyrkoorganist i Visby Domkyrka.
Invisible traces
Ett samarbetsprojekt tillsammans med Vanessa McIntosh. Projektet tog sin start under ett residens på Vitlycke Centre for Performing Arts under 2015.
Kortfilmen har arbetsnamnet Invisible traces.