Indigo

Indigo

EN POETISK VÄV AV DANS FILM MUSIK TEXT

En fri association kring skulptrisen Camille Claudels konstnärskap och  livsöde.

Indigo är ett namn på en dans- och filmföreställning som hade premiär här i Visby för någon vecka sedan. Koreografen Susanne Svantesson har skapat en stark föreställning där en dansare, Unn Dahlman, gestaltar Camille Claudels sorgliga, gripande öde.”

Eva Sjöstrand, Lördagsmorgon i P2

AKTUELLT

Indigo får nypremiär!

Onsdagen den 8 maj får Indigo nypremiär på Länsteatern på Gotland.

Mer information kommer inom kort om tid, biljetter osv.

Regi Koreografi Film: Susanne Svantesson
Dansare: Unn Dahlman
Musik: Carin Bartosch Eedström

Originalmusik till filmen Den blå klänningen och Persona Perpetua

Musiken är inspelad av EricsBergskvartetten
Texter: ur Den blå klänningen av Michèle Desbordes samt av
Paul Claudel
Premiär 7 oktober 2020 Länsteatern på Gotland

Indigo Foto: © Susanne Svantesson
Indigo Foto: © Susanne Svantesson
Indigo Foto: © Susanne Svantesson

Text från programbladet - Urpremiär 7 oktober 2020

Jag har alltid funnit Camille Claudels statyer oerhört uttrycksfulla och sinnliga. Någon har skrivit att hon ville skulptera själens rörelse, för mig är de både fyllda av själ och rörelse. Hennes konstnärskap har alltså länge fascinerat mig och senare också hennes livsöde. Då jag läste boken Den blå klänningen av Michèle Desbordes inspirerades jag till att börja arbeta med den film som kom att få just namnet Den blå klänningen. Filmen skulle fått sin premiär tidigare under våren, pga av rådande pandemi tvingades premiären att ställas in. Nu får Camille liv i en ”scenversion”.

I början av sekelskiftet 1900 var det svårt att vara kvinnlig konstnär. Camille hade stöd från sin far för sin önskan att bli skulptör, modern däremot tyckte att hon skämde ut familjen med sitt ”friare leverne”. Camille var lidelsefull, hade en stark drivkraft och bestämt tog hon sig till Paris där hon blev elev och assistent till ”den store” August Rodin. Hon blev även hans älskarinna i ett passionerat förhållande. De bröt senare sin relation vilket bidrog till att Camilles liv vändes till isolation och självdestruktivitet.

När fadern gick bort såg modern, med hjälp av Camilles bror Paul Claudel, till att få Camille intagen på mentalsjukhus. Hon hade då en längre tid haft vanföreställningar och förföljesetankar, hon levde tillbakadraget och

 modern tyckte att  ”hennes leverne hade fläckat familjens heder”. 1913, då 49 år gammal, blev hon satt på mentalsjukhus. Camille skrev många och långa brev med vädjan om att få bli utsläppt. Men hennes vädjan möttes med tystnad och modern som sa att allt är en vanesak! Det var få människor som kom för att besöka Camille, modern kom aldrig, brodern Paul hälsade på några gånger med många års mellanrum.

Camille befann sig på mentalsjukhuset i 30 år, fram till sin död. En svindlande tanke! Så många år av väntan, vad gör det med en människa att bli inspärrad?

Jag har haft förmånen att få besöka Camilles sista bostad och ateljé på ön Ilé Saint Louis i Paris från vilken hon hämtades till mentalsjukhuset. Allt är så klart helt förändrat, ändå kände jag historiens vingslag då jag vandrade genom rummen och såg den dörr Camille lät ta upp ut till gatan för att kunna få ut sina statyer. Utanför sitter en skylt med en text som säger just att det var här hon bodde under sin sista tid i frihet med citatet: “Det finns ständigt något frånvarande som plågar mig”.

Indigo är inspirerad av Camilles konstnärskap, hennes skapande kraft och livsöde. Dock gör jag inte anspråk på att gestalta hennes liv varken sanningsenligt eller kronologiskt, utan det är just en fri association, poetiska fragment, minnen ur skulpturernas rörelse.

Susanne Svantesson, Visby oktober 2020