Indigo
Indigo
A POETIC PERFORMANCE WOVEN FROM DANCE FILM MUSIC TEXT
A free association inspired by the life and artistry of sculptress Camille Claudel.
“Indigo is a name for a dance and film show that premiered here in Visby a few weeks ago. Choreographer Susanne Svantesson has created a strong performance in which a dancer, Unn Dahlman, portrays Camille Claudel’s sad, gripping fate. “
Eva Sjöstrand, Lördagsmorgon i P2 [Saturday morning in P2 ]
NEWS
We will soon start rehaersing Indigo again to perform it May 8 on `Länsteatern på Gotland´. More information shorly about time and how to get tickets. Save the date!
Regi | Choreography Film: Susanne Svantesson
Dancer: Unn Dahlman
Music: Carin Bartosch Edström
Original music from the film the blue dress and Persona Perpetua
The mucic is recorded by EricsBergskvartetten
Text: from the blue dress by Michèle Desbordes and Paul Claudel
Premiere 7 Oktober 2020, Länsteatern-Gotland
The text below will soon be translated
Text from the program sheet - Premiere October 7, 2020
Jag har alltid funnit Camille Claudels statyer oerhört uttrycksfulla och sinnliga. Någon har skrivit att hon ville skulptera själens rörelse, för mig är de både fyllda av själ och rörelse. Hennes konstnärskap har alltså länge fascinerat mig och senare också hennes livsöde. Då jag läste boken Den blå klänningen av Michèle Desbordes inspirerades jag till att börja arbeta med den film som kom att få just namnet Den blå klänningen. Filmen skulle fått sin premiär tidigare under våren, pga av rådande pandemi tvingades premiären att ställas in. Nu får Camille liv i en ”scenversion”.
I början av sekelskiftet 1900 var det svårt att vara kvinnlig konstnär. Camille hade stöd från sin far för sin önskan att bli skulptör, modern däremot tyckte att hon skämde ut familjen med sitt ”friare leverne”. Camille var lidelsefull, hade en stark drivkraft och bestämt tog hon sig till Paris där hon blev elev och assistent till ”den store” August Rodin. Hon blev även hans älskarinna i ett passionerat förhållande. De bröt senare sin relation vilket bidrog till att Camilles liv vändes till isolation och självdestruktivitet.
När fadern gick bort såg modern, med hjälp av Camilles bror Paul Claudel, till att få Camille intagen på mentalsjukhus. Hon hade då en längre tid haft vanföreställningar och förföljesetankar, hon levde tillbakadraget och
modern tyckte att ”hennes leverne hade fläckat familjens heder”. 1913, då 49 år gammal, blev hon satt på mentalsjukhus. Camille skrev många och långa brev med vädjan om att få bli utsläppt. Men hennes vädjan möttes med tystnad och modern som sa att allt är en vanesak! Det var få människor som kom för att besöka Camille, modern kom aldrig, brodern Paul hälsade på några gånger med många års mellanrum.
Camille befann sig på mentalsjukhuset i 30 år, fram till sin död. En svindlande tanke! Så många år av väntan, vad gör det med en människa att bli inspärrad?
Jag har haft förmånen att få besöka Camilles sista bostad och ateljé på ön Ilé Saint Louis i Paris från vilken hon hämtades till mentalsjukhuset. Allt är så klart helt förändrat, ändå kände jag historiens vingslag då jag vandrade genom rummen och såg den dörr Camille lät ta upp ut till gatan för att kunna få ut sina statyer. Utanför sitter en skylt med en text som säger just att det var här hon bodde under sin sista tid i frihet med citatet: “Det finns ständigt något frånvarande som plågar mig”.
Indigo är inspirerad av Camilles konstnärskap, hennes skapande kraft och livsöde. Dock gör jag inte anspråk på att gestalta hennes liv varken sanningsenligt eller kronologiskt, utan det är just en fri association, poetiska fragment, minnen ur skulpturernas rörelse.
Susanne Svantesson, Visby oktober 2020