modern tyckte att ”hennes leverne hade fläckat familjens heder”. 1913, då 49 år gammal, blev hon satt på mentalsjukhus. Camille skrev många och långa brev med vädjan om att få bli utsläppt. Men hennes vädjan möttes med tystnad och modern som sa att allt är en vanesak! Det var få människor som kom för att besöka Camille, modern kom aldrig, brodern Paul hälsade på några gånger med många års mellanrum.
Camille befann sig på mentalsjukhuset i 30 år, fram till sin död. En svindlande tanke! Så många år av väntan, vad gör det med en människa att bli inspärrad?
Jag har haft förmånen att få besöka Camilles sista bostad och ateljé på ön Ilé Saint Louis i Paris från vilken hon hämtades till mentalsjukhuset. Allt är så klart helt förändrat, ändå kände jag historiens vingslag då jag vandrade genom rummen och såg den dörr Camille lät ta upp ut till gatan för att kunna få ut sina statyer. Utanför sitter en skylt med en text som säger just att det var här hon bodde under sin sista tid i frihet med citatet: “Det finns ständigt något frånvarande som plågar mig”.
Indigo är inspirerad av Camilles konstnärskap, hennes skapande kraft och livsöde. Dock gör jag inte anspråk på att gestalta hennes liv varken sanningsenligt eller kronologiskt, utan det är just en fri association, poetiska fragment, minnen ur skulpturernas rörelse.
Susanne Svantesson, Visby oktober 2020